Låt oss prata om stress - eller rättare sagt det där vi låter bli att göra när vi är förblindade av hög puls och stresshormonerna krockar i blodet. Vi skiter i att fylla på. Att stanna upp ger oss den där lilla pausen som behövs för att komma ner i varv, ändå låter vi bli den. Vi kastar oss runt de flesta utmaningar, gasar och hastar. Glömmer att ge tillbaka av den energin vi kör slut på. Tömmer batterierna och tänker att minsta motstånd är ett berg. Som att glömma halsduken när vi redan låst ytterdörren. Istället för att låsa upp och plocka den från byrålådan kastar vi oss ut, i kylan, utan halsduk, för att vi tror att det skulle kosta för mycket att vända. Blir förblindade av det faktum att något glömdes snarare än att metodiskt agera och se att det handlar om några sekunder att hämta den. Halsduken är en symbol, situationen går att applicera på det mesta i livet. Vi låter bli att pausa på lunchrasten, tuggar slarvigt vid skrivbordet i en vision om att vi blir effektivare där vi sitter. Skiter i att stanna upp när bussen åker i från oss och ger oss två eller sex minuters väntan på nästa. Blir förblindande av stress. Blir förblindade, svett bryta fram och det vi inte kan påverka blir ännu ett berg. Nästa gång du känner dig stressad, har mycket att göra och hastar runt. Tillåt dig att stanna upp. Hämta halsduken, se bussen som åker runt hörnet utan dig som en chans att hämta andan och lite ... börja om. Kommer i skorna igen. En chans att luta huvudet mot solens varma strålar och andas i exakt två minuter i väntan på nästa buss. Vi hinner.