Sofia ”PT-Fia” Ståhl
Sofia ”PT-Fia” Ståhl är programledare, föreläsare, författare, PT och influencer med hälsa i fokus. Hon gör podcasten Ofiltrerat och syns regelbundet i SVT Morgonstudion. I bloggen delar hon med sig vardagen som ensamstående mamma med eget företag, sina erfarenheter av utmattning, tankar om hälsa och den bisarra prestationshetsen vi lever med.
Annons

ORD OM VÄNNER

Ni var många som skrev om vänner i det senaste biktinlägget. Ni beskrev hur ni kände er otillräckliga, att känslan av att vara ensam tog över och att ni inte kände er älskade och uppskattade av era vänner.

Annons

Era ord gick rakt in i hjärtat och jag blev så berörd av era ord. Att hitta genuina och starka vänskaper är svårt och något jag kämpat med hela mitt liv. Ofta har jag blivit besviken över att det inte fungerat eller att det kommit fram saker som sårat.
Hela uppväxten var kantad av vänner som svek och snackade skit.
En bästis ville inte längre umågs med mig för att hon tyckte jag var för lång och smal. Hur skulle jag ändra det? Var vår vänskap inte värd mer? En annan bästis ville inte längre umgås för att jag var så framåt och hade så lätt för att prata med killar och andra.
Den ena sa att det var fel på mitt utseende och kropp, den andra gjorde slut för min glada personlighet. Toppen …
En annan bästis i gymnasiet kom fram ett år efter studenten och bad om ursäkt, hon hade visst gjort sitt bästa för att snacka skit om mig under hela gymnasietiden. Det ville hon nu säga förlåt för efter att ha spenderat ett år i terapistolen.
Det här bara några exempel på mina ”vänner” genom åren. Det finns så mycket mer men vi stannar här. Det gick så långt att jag var helt övertygad om att det var jag som var felet. Att jag inte klarade av att ha tjejkompisar. Att det var bäst att jag höll mig till ytliga bekanta eller killkompisarna.
Idag vet jag bättre. Idag har jag sju tjejer som jag räknar som mina allra närmaste. De är noga utvalda och våra vänskaper är genuina, kärleksfulla och kravlösa. Vi ger och tar. Vi är ärliga mot varandra och vi stöttar.
Det jag vill säga är att vänskaper är svåra att hitta men det går. För mig tog det över tjugo år att hitta de där vännerna som jag känner är på riktigt. De är väl värda all väntan.
vänskap
,. en bild på många av mina närmaste personer. Tagen av Erik
Vi kan väl prata lite om vänner och vänskap? Berätta om era tankar och erfarenheter. Letar ni efter vänner så kan ni väl presentera er i kommentarsfältet så kanske ni hittar nya i varandra? Ja! Låt detta inlägg bli ett forum för vänskap. Allt är välkommet!
 
 
 

Annons

19 kommentarer till “ORD OM VÄNNER”

  1. Maria skriver: 14 december, 2015

    En sak jag alltid sagt är: hellre få riktiga vänner än många ”vänner”! Det tycker jag är bra att tänka på då man ser många andra som har stora umgängen och kanske blir lite avundsjuk på det. Men vänner ska ge energi och inte ta 🙂


  2. Maridoitforyourself.shapemeup.se skriver: 14 december, 2015

    Jag har alltid varit omringad av många vänner, som jag umgåtts med sporadiskt i hela mitt liv med. Men jag tror, när det väl kommer till kritan, så har en bara några enstaka vänner. Som faktiskt är på ”riktigt”. Sådana som finns kvar, oavsett vad. Och jag säger som ovan, hellre få riktiga vänner än många flyktiga. Men det är ett känslig ämne, för många har haft det som du. Men aldrig vågat prata om det.


  3. Malin skriver: 14 december, 2015

    Jag har lätt för att få vänner, men nästan ännu lättare för att sedan låta vänskapen rinna ut i sanden. Känner jag mig sviken eller orättvis behandlad så lämnar jag direkt och slutar höra av mig. Det är självklart ett problem som bara drabbar mig negativt då jag idag inte har någon nära vän. Men jag såg ett citat som stämmer SÅ bra in på hur ja känner kring vän relationer.
    ”Sometimes we expect more from others, because we would be willing to do that much för them”
    Någon som känner samma?


    1. Erika skriver: 14 december, 2015

      HEJ!
      Jag har egentligen ingen jättenära vän eller speciellt många vänner överlag, men finns personer som jag umgås med dock väldigt sporadiskt. Och har väl inte så lätt att skaffa vänner heller om jag ska vara helt ärlig 🙁 men jag känner igen mig i det du säger att vänskaper lätt rinner ur i sanden och folk slutar höra av sig..


    2. Stina skriver: 14 december, 2015

      Wow, det du beskrev stämmer precis in på hur jag reagerar i de flesta vänskapsrelationerna jag har eller har haft. Ofta känner jag att folk inte bryr sig nog medan jag lägger ner hjärta och själ i relationen. Folk som inte hör av sig angående att ses, folk som är för upptagna i sitt eget liv för att göra plats för någon annan och inte verkar värdera vänskap. Jag har fastnat lite i tanken om att vänskap enbart finns när man lever ett gemensamt liv tillsammans, så som gymnasietiden, är arbetskollegor och dylikt. När man så att säga tvingas att umgås med varandra så växer oftast vänskapen fram, men vänskap utanför ett gemensamt liv med delade intressen/karriär/studier har jag tyvärr inte i överflöd fått uppleva.
      Tråkigt det där.


      1. Mariaheartfulloffood.blogg.se skriver: 3 juni, 2016

        Åh hej. Vill först och främst tacka för en helt underbar blogg fia! Så himla många viktiga ämnen du tar upp. Jag kan verkligen instämma på de ni skrivit. Känner att nu på senare är så har en del vänner glidit ifrån en & det är då man inser att man känner sig ganska så själv ibland på vänfronten, iallafall vänner som man umgås med ofta. En del vänner bor dessutom tyvärr långt ifrån en. Är det någon som bor i Malmö och som har lust att hänga är jag på! 🙂


  4. Linnéa skriver: 14 december, 2015

    Det är så bra att du tar upp såna här frågor!
    Jag har alltid haft det lite knackigt med vänner, alltid varit omtyckt men väldigt blyg. Jag har människor jag umgås med och tycker om, men inte som jag vill släppa för långt in i livet för att det helt enkelt inte känns rätt. Det som är viktigast med vänskap är enligt mig att man känner en trygghet och litar på personen, och att personen i fråga ger en energi!
    Kan lika gärna presentera mig i hopp om en ny vän!
    Jag heter Linnéa, bor i Stockholm och är 18 år. Jag går bageri och konditorilinjen nu sista året på gymnaiet. Jag gillar att träna, sjunga (letar för fulla muggar efter en kör att börja i!) Och lite annat smått och gott 🙂 På senaste tiden har energin börjat tryta rätt rejält, men jag strävar efter en balans i livet som föehoppningsvis kan rådabot på det!
    Min mail är: [email protected]


  5. tyst skriver: 14 december, 2015

    Vänner? Vad är det? Jag har vuxit upp ensamt. Och nu när jag är vuxen så fortsätter ensamheten, har ingen vän. Jag har kvar en bekant från barndomen men vi har ingen vänskapsrelation och har inte haft det sedan högstadiet. Har försökt bygga upp en vänskapsrelation men det har inte gått. Så livet är ensamt och insikten om hur kass man är bara ökar och bekräftas nästan varje dag.
    Va rädda om er allihop! Ni är alla guld värda <3


  6. Linda skriver: 14 december, 2015

    Hej! Jag är 28 år och har flyttat till Holmsund utanför Umeå för ca ett år sedan. Jag bor i villa tillsammans med min sambo och två bonusbarn. Jag har fina vänner lite här och var, men ingen just i närområdet. Saknar en vän att kunna ta en spontan promenad ihop med, kanske gå på gymmet med eller bara ”vara”. Om det finns någon från trakterna hör gärna av dig, [email protected]


  7. Gunilla Löf skriver: 14 december, 2015

    Har några få vänner som står mig nära. Tyvärr bor de flesta av dem inte i närheten utan 70-90 mil bort. Jag kan sakna att ha en riktigt nära vän här där jag bor. Visserligen har jag en underbar man som jag kan prata om det mesta med men ibland kan man behöva prata med någon utanför familjen. Jag har go’a vänner här hemma oxå men vi umgås inte direkt privat utan träffas på jobbet. Jag brukar tänka att det inte är antalet vänner som räknas utan kvalitén på vänskapen!


  8. Hanna skriver: 14 december, 2015

    Jag har levt ganska ensam hela mitt liv. I högstadiet blev jag mobbad och det ledde till att jag helt enkelt stängde av alla känslor och lät ingen komma nära. Jag blev en mästare på att ta hand om andra och lyssna till deras problem men ventilerade aldrig själv. Jag hade en del vänner och jag uppskattade dem och de uppskattade mig men på något vis var det en envägskommunikation och vi kunde aldrig mötas på lika villkor. Detta för att jag aldrig tillät dem att komma mig nära. För ungefär ett år sen åkte jag på resa i 2 mån. med en bekant från jobbet. Ett ganska vågat beslut eftersom vi inte kände varandra så bra men det gick väldigt bra. Och under de där två månaderna kom vi varandra väldigt nära. För första gången på många år började jag släppa lite på trycket.
    Som följd av mobbningen i högstadiet satte jag allt mitt värde i prestation och jobbade häcken av mig både i skolan och på jobbet. Under resan var första gången på ca. 5 år som jag slappnade av. Då kom också tröttheten och huvudvärken. Men jag och min kompis hade en fantastisk resa hur som helst. Sen dess har vi dagligen kontakt och träffas flera gånger i veckan. Då vi kom hem jobbade jag fram till juli då hela kroppen plötsligt sa stopp. Utmattningen var ett faktum. Strax innan det kom också en annan fantastisk människa in i mitt liv. Och hon har varit och är ett ovärderligt stöd i den här striden. Ringer bara för att kolla läget, sätter sig i bilen och kör hit så fort hon hör gråten i min röst. Hon påminner mig om att varva ner och inte ha för bråttom. Det är vänskap där vi båda ha utrymma att bekänna misstag utan att skämmas. Hon tröstar och uppmuntrar. Hon är också den människa som har lärt mig att visa mina känslor. Med henne är ingen känsla för liten eller för stor.
    Så nu har jag två människor i mitt liv som känns som familj. Till på köpet har vänskaper från förr utvecklas och vi kan idag mötas på samma plan. Jag lyssnar på dem och de lyssnar på mig. Det har tagit många år att hitta dessa människor men idag känner jag mig oerhört välsignad att få ha dem som systrar i mitt liv. Kramar till er alla där ute <3


  9. Martina skriver: 14 december, 2015

    Jag har varit ensam så länge jag kan minnas. Mina skolår var ej dom bästa då det var enorma grupperingar/gäng som redan hade funnit sina vänner och än idag är det dom. Så det var svårt att bygga upp relationer i den miljön. Så det har format mig, jag har blivit tvungen att gilla läget, blivit tvungen att vara i mitt eget sällskap eftersom jag har detta bakom mig och min livssituation gör att det har varit svårare att finna vänner.(arbetslös och flyttat hem igen efter ett förhållande) Jag upplever att det är skamligt att vara själv, för man kan inte minsann vara själv jämt och gilla det. Många människor känner sig obekväma men jag har lärt mig att jag är hellre själv än i ett dåligt sällskap. För jag minns att jag apade efter mina ”bästisar” i stället för att följa mitt eget hjärta. Jag tror att många gör så för att dom är rädda för att vara ensamma.
    Hur som helst skulle jag vilja ta tillfället i akt, att finna nya vänner. Jag är en 24 årig öppenhjärtlig/social person som bor i Stockholm, som är intresserad av träning och hälsa(boxning, crosstraining, grit strenght), fika/käka gott, promenera/umgås(är ingen hänga på krogentyp) då jag aldrig har känt mig hemma i den miljön. Jag söker vänner som är jämnåriga eller äldre, har gemensamma intressen, bor i Stockholm och vågar få till en kompisdejt, det kan vara vad som helst. Men det blir mest naturligt att träna ihop eller så. Jag tränar främst på SATS Hötorget/Sickla.
    Låter detta intressant? Tveka inte på att höra av er till min mail, så kanske vi kan få ihop någon träff.
    [email protected]


  10. Jenny W skriver: 14 december, 2015

    Åh så sorgligt att läsa om dina erfarenheter av vänner Fia, men så skönt att du hittat ditt team nu. Jag har gått igenom 1,5 år av rent helvete med mycket sorg och depression. Och jag har verkligen fått veta vilka av mina vänner som pallat trycket, och vilka som inte kunnat förstå och orkat med. Jag har förlorat några. Och det är okej. För nu har jag en sådan tacksamhet över den stor, fina och nära skara av äkta vänner jag har. Jag har verkligen vänner som finns där genom allt, alla toppar och alla dalar. Känner mig som världens lyckligaste tjej 🙂


  11. Anneli skriver: 14 december, 2015

    Jag tror också att det är viktigt att man har något gemensamt, något som binder en samman. Det kan vara allt från att vara goda barndomskompisar, kollegor, ha samma intressen eller att vara förälder.
    Som i alla relationer handlar vänskapen om ett givande och tagande. Blir det obalans, upplevs vänskapen inte lika enkel kanske till och med kravfylld.


  12. Elin skriver: 14 december, 2015

    Jag tänkte ta tillfället i akt att faktiskt söka efter lite vänskap här då det är något som jag den senaste tiden har saknat lite! Jag och min sambo bestämde oss för att börja om på nytt för cirka ett halvår sen, ta pick och pack och flytta uppåt landet. Allt har flytit på med jobb, hus och förhållandet men vänner är något jag saknar då mina vänner bor långt iväg nu!
    Så vem är jag då? Elin heter jag, 23 år gammal och bor i ett hus i Falköping. Jobbar som socionom i Alingsås och just nu ägnas mycket av fritiden åt att renovera hus 🙂 Jag finner avslappning i att baka och promenera, men är öppen för det mesta! Om någon bor i närheten hör gärna av er till [email protected]
    Kram och ta hand om er!


  13. Katja skriver: 14 december, 2015

    Hej! Letar också efter nya vänner! Känner igen i inlägget.
    [email protected]


  14. Cathy skriver: 14 december, 2015

    Jag har ofta känt mig ensam, sviken och besviken både i vänskaps- och kärleksrelationer. Med diverse problem under uppväxten tror jag också att mycket av problemet låg hos mig. Jag gav mig hän, eller så gjorde jag inte alls det. Ibland var jag riktigt svår och hade väldigt svårt att släppa in folk. Sen flyttade jag, pluggade, träffade nya människor som jag kunde visa vem jag var på riktigt för eftersom jag slapp stå till svars för femåringen, tioåringen, femtonåringen jag en gång var. De vuxna relationerna jag skapat är vänner för livet även om vi inte hörs varje dag eller ens varje vecka eller månad.
    Med den förändringen i bagaget har jag dessutom träffat min allra bästa vän – mannen i mitt liv.
    Kärlek till er alla!


  15. Majo skriver: 14 december, 2015

    Känner igen mig alltför väl i det du skriver. Jag är en social tjej med många intressen, jag är välutbildad och har ett ganska väl ansett jobb, jag är självständig och rättfram. Ingen som någonsin känt mig skulle nog kunna föreställa sig hur svårt jag har haft det i mina vänskapsrelationer. Jag har alltid haft vänner. Jag har varit omtyckt i alla klasser jag gått i och det har gått väldigt bra för mig i skolan, på fritiden, jag har haft det jättebra hemma. Ändå har det sociala alltid varit ett enormt problem. Jag skulle kunna skriva en hel roman men i korta drag kan man säga att jag aldrig fick några djupa relationer och visste aldrig vem jag kunde räkna med. Jag umgicks med ett tiotal tjejer till och från på fritiden och i skolan men vågade aldrig lita på någon. Alla var spridda i olika kretsar och var det en fest visste jag aldrig om jag fick komma. Ändå visade jag aldrig ett enda tecken på att vara ledsen över det. Jag har ju alltid varit så stolt. Så stark och nonchalant och aldrig visat den där besvikelsen jag många gånger känt. Efter alla svek har jag känt precis som du Fia, att det ”är mig det är fel på”. Att det är något speciellt med mig som gör att jag inte kan behålla vänner och få dom att vilja mig väl och vilja vara med mig. Jag har försökt hitta mina svar i att många har varit avundsjuka på att det har gått bra för mig. Att de velat vara kompis med mig men ändå velat förstöra min helhet genom att vara elaka och stänga mig ute ibland. Jag flyttade hur som helst till en annan stad direkt efter gymnasiet och nu, några år senare, har jag nya vänner och många, fina arbetskamrater. Nu i kväll när jag läste det här började jag tänka på den där återvändarfesten som alltid är på min hemort på juldagen. Jag har aldrig gått på den. I fjol var första gången som det kändes som att det inte gjorde någonting. Att jag inte saknade någon ändå. Jag har tydligen gått vidare och klarar mig utan de där personerna som skulle föreställa mina vänner när jag växte upp. Det konstigaste är att det i slutändan var jag som släppte. Hur de än var så var det jag som slutade höra av mig för att jag inte orkade mer. Och nånstans tror jag att det gjort mig till en väldigt stark individ. Men jag tycker att det är vemodigt att inte ha några vänner kvar från den tiden, som har känt mig från början. Ändå vet jag att det aldrig hade varit värt det. Vill också säga tack för att du tar upp det här – och för att du skriver en så bra blogg. Jag beundrar dig verkligen! God jul och gott nytt!


  16. Bea skriver: 2 januari, 2016

    Bra skrivet, jag behövde nog verkligen läsa det där.. Jag har ärligt talat inte särskilt många vänner. Jag har egentligen bara en bra kompis, men det är det. Tyvärr har jag alldeles för många falska vänner, som aldrig skulle göra samma sak för mig som jag gör för de. Jag anstränger mig, bryr mig, lägger ner alldeles för mycket tid och energi på folk som aldrig skulle göra det för mig. Jag vet inte varför egentligen. Antagligen för att jag känner att jag behöver vänner, men jag har tyvärr bara de ”falska” vännerna som sviker mig gång på gång. Ändå fortsätter jag anstränga mig för de och låtsats som att allt är bra, för att inte bli helt utan vänner. Har hela tiden tänkt att det är bättre än inget. Nu när jag läste det här fick jag mig en tankeställare och inser faktiskt hur sjukt de är. De personerna skulle nämligen aldrig göra något liknande för mig. Jag måste bara skaffa mig modet nu att faktiskt säga upp ”vänskapen” med de personer som inte är riktiga vänner.
    Därför antar jag att jag också söker vänner. Jag känner mig så oerhört, oerhört ensam, då jag inte har några bra vänner att umgås med som genuint bryr sig. Jag har alltid intalat mig själv att det är mig det är fel på. Det är jag som är konstig, det är mig det är fel på, och det är mitt fel att ingen vill umgås med mig. Så jag har kämpat mitt yttersta för att visa min bästa sida, göra allting för alla andra, men jag får aldrig, aldrig någonting tillbaka. Det är svårt att släppa det, att släppa tanken på att det är mig det är fel på. Men jag måste nog försöka. Och försöka inse att falska vänner bara är sämre för mig och får mig att må ännu sämre. Jag måste ha mod att släppa de och hitta nya vänner. Jag saknar liksom en bra vän som bryr sig.
    Ja, nu blev det lite mycket här, men jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Tack för ett bra inlägg Fia.


Dela på:
Annons
Laddar
https://ptfia.femina.se/okategoriserade/podcasten-ofiltrerat-avsnitt-7/